Historia

Historia

Gårdens vackra läge några kilometer utanför Nyköping gjorde att den blev föremål för uppmärksamhet av både kyrkans och stadens män.

Nyköping, som är en av våra äldsta städer med många historiska minnen, var redan under 1300-talet en livlig handelsstad och växte snart ut till en betydande hantverksstad. Vid hamnen uppfördes ett litet fästningstorn (kastal) som skulle försvara inloppet till staden. Folkungaättens främste män fann Nyköping intressant och de började bygga ut försvarstornet samt att anlägga kraftiga murar av sten runt området. Detta blev borgen Nyköpingshus på vars grunder och murar Karl IX lät uppföra ett stortståligt renässansslott som tyvärr år 1665 brann ned. 

Rester av slottet har restaurerats, och används numera som museum. På 1200-talet byggdes i Nyköping två kyrkor Sankt Nikolai och Alla Helgona kyrka samt ett franciskanerkloster. Prästerskapet fick ett betydande inflytande över staden och dess innevånare. Bland dessa präster, hovpredikanter och kaplaner fanns det dugliga män, som hade initiativkraft att utveckla det andliga livet  i staden och de hade också en praktisk begåvning, då det gällde den materiella delen av hela kyrkolivet. De uppmuntrade byggherarna att försköna staden och inte minst de gårdar, som skulle bli boplats för församlingens kyrkoherdar.

Stenbrogården kom att utnyttjas som prästgård ett stycke in på 1900-talet. Dess förste innehavare var Lars Andersson, som bodde där mellan 1562-1595 och efter honom tillträdde Nils Jakobsson (Bohetniensis) som kom från Västerbotten. Han blev hovpredikant åt hertig Karl. Han var en mycket lärd man och befordrades till kyrkoherde i Örebro 1620. Stenbrogården var vid denna tid uppbyggd enligt de föreskrifter som Södermannalagen uppställt redan på 1300-talet. Dessa påbud innefattade att en prästgård måste omfatta: Stuga, stekarhus, lada, sädesbod, visthus, sovstuga och fähus.

Många präster har bott på Stenbrogården och det fanns några som höjde sig över mängden och som gjort en betydelsefull insats inte bara, då det gäller Stenbrogårdens historia utan även stadens. En av dessa var Jakob Serenius (1700-1776). Det var en driftig man - en mångsysslare - som förutom sitt ansvarsfulla arbete som präst även var riksdagsman. Han deltog också med kraft i stadens angelägenheter. Han gav ut ett engelskt-svenskt lexikon å sitt eget tryckeri i Harg. Trots sitt allomfattande arbete, glömde han inte bort prästgården Stenbro utan visade ett stort intresse för att göra denna gård ekonomiskt bärande. Dessutom förbättrade hans jälva mangårdsbyggnadesn utseende och var mån om att försköna hela omgivningen med planteringar. Hans efterträdare Andreas Flodman fortsatte Serenius förbättringar och uppförde en ny manbyggnad.

En annan av prästmännen på Stenbrogården. Nils Grandelius, som tjänstgjorde under åren 1770-1834, var liksom Serenius en mycket duglig man. Han var verksam som politiker och lärare. Han var stor naturälskare och vårdade Stenbrogården på ett förtjänstfullt sätt. De närmast liggande hagarna omskapade han till en ståtlig parkanläggning samt anlade stentrappor kring det kringliggande berget. Det blev en lustgård, där han tillbringade sina arbetsfyllda dagar tills han år 1801 byggde sig en bostad närmare sin kyrka inne i Nyköping.

I början av 1900-talet såldes Stenbro prästgård och har sedan dess varit i privat ägo. De senaste 20 åren har Stenbrogården drivits som värdshus och blivit ett omtyckts utflyktsmål för hemmabor och turister. Stenbrogårdens utveckling är intressant. Gården har lyckligtvis även i våra dagar blivit föremål för en traditionsrik omvårdnad av dess ägare och förvaltare, Historiens vingslag susar i trädtopparna och markens mylla gömmer forntidens dyrgripar.

Väl mött på Stenbrogården!